35 år har gått sedan Berlinmuren föll och människor från öst och väst kunde återförenas. Men för döva berlinare finns fortfarande tydliga minnen kvar från den tid då en mur delade både staden och deras liv. I denna dokumentära återblick möter vi Norbert och Andreas – två döva män som växte upp på varsin sida av muren – och som idag reflekterar över likheter, skillnader och hur livet förändrades efter 1989.

Berlinmuren, som restes 1961 och föll 1989, delade inte bara en stad utan också människors liv och verkligheter. Norbert och Andreas, båda döva och bosatta i Berlin, växte upp på varsin sida om denna ikoniska barriär. I ett samtal präglat av både humor och allvar delar de med sig av sina barndomsminnen, vardagliga upplevelser och hur samhällena skilde sig åt.

Norbert, som växte upp i Västberlin, minns färgstarka bilar, ett stort utbud i butikerna och en känsla av frihet. Andreas däremot levde i Östberlin, där tillgången till varor var begränsad, livet enklare och propaganda om västvärldens dekadens genomsyrade skolundervisningen – även i dövskolan. Ändå fanns det ett starkt stöd människor emellan, berättar han.

– Vi var inte deprimerade i Öst. Vi stöttade varandra, säger Andreas.
– Men när jag kom till Väst kände jag en lättnad. Luften var renare, allt var mer färgglatt, inflikar Norbert.

Muren kom över en natt. Ingen i öst visste om att den skulle byggas – inte ens barnen. För Andreas innebar det plötsligt ett slut på besök till släktingar i väst, och för Norbert blev muren en mur av ovisshet och nyfikenhet.

Trots de olika uppväxtförhållandena fann de döva i öst och väst sätt att mötas – ibland genom idrott. Norbert berättar om hur de försökte arrangera en vattenpolomatch mellan öst och väst, men planerna stoppades av Stasi. Ändå växte nyfikenheten och viljan att förstå varandra.

När muren föll den 9 november 1989 blev det en chock – men också en glädje. Norbert bodde då bara 150 meter från muren.

– Jag märkte att soldaterna försvann, och på tv såg jag nyheten. Jag blev väldigt glad – inte för min egen skull, utan för min son. Han skulle få växa upp i en friare värld, berättar han.

Men återföreningen var inte enkel. Många äldre i öst har haft svårt att anpassa sig till det nya byråkratiska systemet, arbetslösheten och samhällsomvandlingen. För Norbert och Andreas lever fortfarande skillnaderna kvar i det politiska tänkandet, i strukturer och i hur man umgås.

Trots det har åren fört dem närmare varandra. Vid ett års jubileum efter murens fall samlades döva från båda sidor på Dövcentrum i Östberlin. Festen var välorganiserad, borden prydligt uppställda – mycket mer ordnat än vad Norbert var van vid från väst. Det var ovant, men början på en ny gemenskap.

– Vi fick sitta sorterade, inte blandade. Det kändes konstigt. Men vi närmade oss varandra, säger han.

Idag är Andreas och Norbert goda vänner. Deras berättelse visar hur starkt samhällets strukturer kan påverka liv, men också hur människors vilja att förstå och förenas kan övervinna murar – både fysiska och mentala.

Teckenbro

I vår globaliserade värld är det vanligt att människor flyttar på grund av arbete, utbildning, krig eller klimatförändringar. Men det finns en växande grupp människor vars migration drivs av något som många tar för givet – rätten till språk. Inom den döva gemenskapen växer nu berättelser fram om så kallade språkflyktingar: föräldrar som lämnar sina hemländer för att deras döva barn ska få tillgång till teckenspråk, dövundervisning och en språkligt tillgänglig miljö.

”Vi flydde inte krig – vi flydde språkligt förtryck”
I många länder finns det inga skolor där teckenspråk används som undervisningsspråk. Hörselteknik som cochleaimplantat (CI) och talträning erbjuds kanske, men utan stöd för visuell språkexponering. Vissa länder saknar ett välutvecklat system för döva, såsom tillgång till teckenspråk, teckenspråksundervisning och dövföreningar. Detta leder ofta till språklig deprivation – ett tillstånd där ett barn inte utvecklar ett fullvärdigt språk, vilket kan få allvarliga konsekvenser för kognitiv, social och emotionell utveckling (Humphries m.fl., 2012).

För vissa familjer blir situationen ohållbar. De börjar söka efter andra länder där deras barn har bättre chanser att etablera en språklig grund. Länder som Sverige, Kanada och USA erbjuder i varierande grad dövskolor, stöd för teckenspråk och en erkänd dövkultur. För dessa familjer blir migrationen en investering i barnets framtid – men också ett farväl till hemland, språk och sociala nätverk.

Sverige som fristad?
Sverige har börjat få ett rykte i Europa för sitt stöd till döva, även om tillgången till teckenspråksbaserad undervisning inte är jämt fördelad i landet. Det finns statliga dövskolor, utbildade teckenspråkstolkar och språkliga rättigheter inskrivna i lag – men utmaningar kvarstår, särskilt för nyanlända.

För språkflyktingar erbjuder Sveriges teckenspråksmiljö en ny chans – men också en ny kamp: att navigera i migrationssystemet, förstå sina rättigheter och bygga upp ett nytt samhälle.

”Vi flyttade för att ge vårt barn ett språk”
När Fatema Afroza och hennes man Reza lämnade Bangladesh 2017 var det inte på grund av krig eller ekonomisk kris – det var för att deras dotter, som är döv, inte hade någon framtid i ett samhälle där språk saknades.

”I Bangladesh fanns det inga skolor för döva barn eller tillgång till teckenspråk. Barn som vår dotter förväntades vara tysta, osynliga och hållas hemma,” berättar Fatema.

Dottern Raiya föddes för tidigt i maj 2008 under dramatiska omständigheter. Hon låg länge i kuvös och fick allvarliga komplikationer efter en CI-operation som krävde flera uppföljande ingrepp. Efter månader av vård i Bangladesh och Indien blev det tydligt att landet inte kunde erbjuda den medicinska eller pedagogiska trygghet familjen behövde.

”Vi sökte efter en skola som kunde ta emot ett dövt barn. Men det fanns inget. Ingen undervisning, inget teckenspråk, ingen social inkludering. Vi kände att vi kvävdes – att hon höll på att förlora sitt liv och vi vår dröm för hennes liv.”

Då blev beslutet klart: att lämna allt – jobb, hem, familj, trygghet – för att ge sitt barn något så grundläggande som språk.

”Vi ville att hon skulle kunna säga ’Jag är hungrig’ eller ’Jag vill leka.’ Vi ville att hon skulle ha vänner, gå i skolan och bli vem hon ville. Så vi flyttade till Sverige.”

I Sverige mötte de ett helt annat system. Raiya placerades i en skola med personal som behärskade teckenspråk och familjen fick stöd i att lära sig svenskt teckenspråk.

”Vi hade börjat lära oss amerikanskt teckenspråk online hemma i Dhaka, men insåg snabbt att svenskt teckenspråk är ett annat språk. Vi var oroliga i början, men anpassningen gick bättre än väntat. Idag använder vi svenskt teckenspråk i familjen, och Raiya har ett språk som är hennes eget.”

Fatema beskriver Sverige som ett land där möjligheter verkligen finns – även om vägen inte alltid är lätt.

Men de sörjer fortfarande att ha lämnat Bangladesh.

”Vi saknar vår familj varje dag. Men att stanna hade inneburit att stänga dörren till vår dotters framtid. Därför säger vi att vi är språkflyktingar. Vi flydde inte fattigdom – vi flydde tystnad.”

”Vi känner oss som språkflyktingar”
När Steffen Röntved Egeberg och hans familj – en dansk teckenspråkig familj där både föräldrar och barn är döva – fick sitt första barn, började en kamp som till slut ledde till att de lämnade Danmark för Sverige.

”Redan innan vår första dotter föddes pratade vi om möjligheten att hon skulle vara döv, men trodde inte att det skulle hända. När vi senare fick veta det undersökte vi om vi kunde använda familjedaghem istället för förskola. Den kommunala förskolan var inget alternativ – vi kände oss inte välkomna eftersom vårt barn var dövt och inte hade implantat.”

”Vi blev chockade när kommunens representant besökte oss och sa, med ’tungt hjärta’, att genom att inte ge henne ett CI, dömde vi hennes framtid. Jag har själv CI och vet vad det innebär, men den kommentaren var respektlös. Vi mådde dåligt efter det mötet och började söka andra alternativ.” Deras sökande ledde dem till Sverige.

De märkte också stora skillnader inom vården.

”I Danmark fokuserade läkarna enbart på CI och talutveckling, aldrig på teckenspråk. I Sverige möttes vi av en helt annan öppenhet – vi blev lyssnade på, fick se båda sidor och fick fatta våra egna beslut. Det var en enorm lättnad.”

När deras andra dotter föddes i Sverige mötte de ett vårdsystem som respekterade deras val från början.

”Vi kände inget tryck att välja CI. Vi blev informerade, men valet var vårt. Vår dotter föddes in i ett system där vår identitet och vårt språk respekterades.”

Efter några år i Malmö flyttade familjen till Örebro, där det fanns fler teckenspråkiga barn, ett starkare dövnätverk och ett komplett skolsystem från förskola till gymnasium.

”Vi ville hitta den bästa platsen i Sverige att slå rot på, och Örebro erbjöd det vi behövde. Vi kunde inte säga nej.”

Men Steffen oroar sig fortfarande för utvecklingen i Danmark.

”Jag hoppas att Danmark vaknar. Vi kan inte kämpa ensamma – teckenspråk måste stödjas och respekteras, oavsett teknik. Vi flyttade inte frivilligt – vi tvingades. Därför ser vi oss som språkflyktingar.”

Sverige – en fristad med brister
Även i Sverige varierar stödet kraftigt beroende på var man bor. Det är inte bara familjer från andra länder som tvingas migrera. Även inom Sverige upplever döva föräldrar marginalisering av teckenspråk i mötet med vård och myndigheter. För Nike Nordin blev det tydligt tidigt – trots att hon själv är döv och modersmålstalare i teckenspråk behandlades hon som en gäst i sitt eget språk.

”Jag flyttade för min sons språk – vi hade inget val”
När Nike Nordin blev mamma ställdes hon direkt inför ett avgörande val. Hennes son föddes döv, precis som hon själv och flera andra i familjen. Hon kände till situationen i Vänersborg och regionen – och insåg att den inte skulle räcka.

Nike, som vuxit upp med teckenspråk, kände direkt att något saknades. Trots att hon gång på gång förklarade sin bakgrund låg fokus kvar på hörselimplantat.

”Jag fick åka till CI-kliniken åtta gånger och sa nej varje gång. Jag visste vad det innebar att vara döv och ville att min son skulle växa upp med en stark identitet och språklig grund. Det skrämde mig att ingen nämnde andra alternativ som teckenspråk, stödmaterial eller döva förebilder.”

Till slut stod det klart att Vänersborg inte kunde erbjuda den miljö hennes son behövde.

”Det fanns bara två döva pojkar i hans ålder, födda 2013. Jag började genast tänka på hans framtid. Var skulle han hitta gemenskap? Vad skulle han göra på fritiden? Fanns det en dövkultur eller identitet att relatera till? Svaret var nej – och då visste jag att jag måste agera.”

Nike sade upp sig, lämnade sitt trygga liv och flyttade till Örebro – en stad med ett starkt dövnätverk, teckenspråksmiljöer och utbildning från förskola till gymnasiet.

”Jag var ensamstående mamma och det var mitt beslut. Det tog tid eftersom jag ville vara säker, men till slut flyttade vi när min son var 1,5 år. Det var tufft – ny stad, inget jobb, inga vänner. Men jag tänkte: ’Äsch, det löser sig. Det är för min son.'”

Att lämna Vänersborg var smärtsamt. Hon hade vänner, jobb, och en känsla av tillhörighet där. Men inget av det vägde tyngre än hennes sons framtid.

”Idag säger jag bara: WOW. Jag är så glad att jag tog det steget. Min son blomstrar i Örebro. Han är social, har en stark dövidentitet och omges av andra teckenspråkiga barn. Jag ser hans självkänsla och självförtroende växa varje dag.”

Nike minns särskilt ett tillfälle nyligen.

”Den 1 april skämtade jag och sa att vi kanske måste flytta tillbaka till Vänersborg. Han blev förkrossad, skrek ‘NEJ! Jag vill inte lämna Örebro, jag har allt här!’ Det var en så stark och känslosam bekräftelse på att vi gjorde rätt.”

Hon ser sig själv som del av en större rörelse – en familj, ett kollektiv som kämpar för språklig och kulturell jämlikhet.

”Ja, vi ser oss som språkflyktingar. Jag flyttade inte för att jag ville, utan för att jag måste. För min son. För hans rätt till sitt språk – och till ett liv där han kan växa på sina egna villkor.”

Slutsats: När rätten till språk blir en kamp
Berättelserna från dessa familjer visar att språkbaserad migration inte handlar om val – utan om nödvändighet. När fungerande teckenspråksmiljöer saknas blir flytt det enda sättet att säkerställa ett barns rätt till språk. Det väcker viktiga frågor: Varför prioriteras inte döva barns språkutveckling lika högt som hörande barns? Varför ses teckenspråk fortfarande som ett alternativ istället för en självklarhet?

När barn föds döva föds de inte utan språk. Men samhället kan antingen ta det ifrån dem – eller ge det till dem. Och det valet borde aldrig tvingas fram genom migration.

Dessa berättelser visar att språklig flykt inte handlar om frihet – utan om överlevnad. Det handlar om barn som annars berövas sitt modersmål, sin identitet och sin framtid. Och om föräldrar som tvingas lämna allt för att deras barn ska få en chans till språk.

Det är en uppmaning till politiker, beslutsfattare och vårdsystem: Varför är teckenspråk så ofta frånvarande i beslutsfattande? Varför ses CI ofta som den enda lösningen? Och varför ges döva barns rätt till språk så lite utrymme i praktiken?

”Döva barn ska inte gömmas undan. De ska få höras – på sitt eget sätt,” säger Fatema.

Det är dags att inse att rätten till språk inte är garanterad – inte ens i Sverige. Och att språklig migration inte bara handlar om val – utan om livsvillkor.

Ett politiskt ansvar
Alla intervjuade delar samma känsla: att migrationen inte var ett val, utan en nödvändighet. Något som hade kunnat undvikas – om samhället bara hade erkänt deras barns rätt till språk. Det är inte teknologin de motsätter sig – det är tvånget, osynliggörandet och bristen på alternativ.

”Politiker måste förstå att teckenspråk inte är ett tillägg. Det är ett språk, en identitet, ett liv,” säger Nike Nordin.

Mona Riis, Teckenbro

Jorn Rijckaert, Visual Box

Benedikt Sequeira Gerardo, manua

Efter över 1 000 publicerade nyheter, reportage och inslag om och av döva är det dags att säga tack och hej. Teckenrapport sätter punkt för sin verksamhet inom projektet Deaf Journalism Europé, eftersom projekttiden löper ut.

Det känns lite vemodigt att säga det här men den här nyheten blir Teckenrapports sista nyhet för den här projekttiden. Teckenrapport är Sveriges nyhetskanal som är en del av det europeiska projektet Deaf Journalism Europé (DJE), där fokus har legat på att lyfta fram döva journalister och teckenspråkiga nyheter.

Sedan premiären den 1 september 2023 har Teckenrapport sänt en till tre nyheter varje vardag – förutom under röda dagar och sommaren – med fokus på innehåll som rör döva, teckenspråkiga och teckenspråkets roll i samhället. Varje nyhet har haft en tydlig koppling till dövhet, tolkning, dövgemenskap eller dövidentitet i hela världen.

Under projektets gång har vi hunnit publicera omkring 1 000 nyheter, varav över 70 har varit reportage – både interna och externa via våra projektpartners i Nederländerna, Slovakien, Tyskland, Belgien och Frankrike. Statistiken visar att just reportagen varit mest populära, följt av inrikes nyheter. Även utrikes nyheter har haft stort genomslag, inte minst eftersom det annars är svårt att hitta världsnyheter på svenskt teckenspråk med fokus på döva eller teckenspråk. Utöver det har vi publicerat fyra Voddar som berör ämnena ”Döv teckenspråkstolk”, ”Teckenspråkstolkade teveprogram”, ”Avatar på scen” och ”Teckenrapports framtid?”. Den i den sistnämnda fördjupar vi oss mer i vad som händer nu efter projektet. Titta gärna på den, på våra plattformar.

Teckenrapport har spridit sitt innehåll på fyra plattformar: Hemsidan, YouTube, Facebook och Instagram. Bland de mest uppskattade nyheterna på Facebook finns ”Bauras konstverk visas i en isländsk TV-serie”, ”Ingela Holmström ny professor” och ”Anderson är den första döva statsvetaren i Latinamerika”. På Instagram har favoriterna varit ”Florian prisas för sin standup på teckenspråk”, ”Ingela Holmström ny professor” och ”Historiskt mål av en döv i finska Hockeyallsvenskan”.

Vi vill rikta ett stort och varmt tack till er följare. Ni har bidragit med nyhetstips, kommentarer och värdefulla feedback. Vår följarskara har vuxit stadigt varje månad. Nu har vi över 1 100 följare på Facebook, över 900 på Instagram och drygt 40 på YouTube.

Teckenrapports kanaler kommer inte att raderas utan kommer att finnas kvar. Verksamheten återupptas eventuellt i framtiden, i andra former, om nya projektmedel beviljas.

Detta är vår sista nyhet som vi på Teckenrapport gör, men vi fortsätter att publicera gemensamma DJE-artiklar på internationella tecken med de andra samarbetspartnerna fram till projektets slut den 31 maj. Missa heller inte vår debattafton den 28 maj kl 19:00, då ordförandekandidaterna till SDR möts.

Tack för oss – och på återseende!

Kenny Åkesson

nyhet@teckenbro.com

Fellingsbro folkhögskola deltog nyligen i Afrikas första konferens för teckenspråkstolkar inom media. I Nairobi, Kenya, delade skolans representanter med sig av svenska erfarenheter och betonade vikten av professionell tolkutbildning – något som ännu saknas i stora delar av Afrika.

Mellan den 23 och 25 april samlades yrkesverksamma teckenspråkstolkar, politiker, teknikexperter, medieföretag och dövorganisationer från olika länder i Nairobi, Kenya, för att delta i konferensen AMSLIC – The African Media Sign Language Interpreter Conference. Konferensen var den första i sitt slag och syftet var att stärka tolkyrket inom media och främja professionell utveckling inom området.

Fellingsbro folkhögskola deltog i konferensen med tre deltagare; Torkel Freed, rektor, Helena Sikh, tolklärare, och Josephine Willing, teckenspråkslärare. Deltagandet i konferensen bygger på ett växande samarbete mellan Örebro och Kenya. Tillsammans med Strathmore University har de startat ett pilotprogram för att utbilda teckenspråkstolkar. Helena deltog där i arbetet med att ta fram en grundkurs som genomfördes i juni 2024, och samarbetet har fortsatt sedan dess genom regelbundna digitala möten.

Till konferensen var Helena inbjuden som huvudtalare och höll en föreläsning om tolkens roll, där hon beskrev tolkyrkets utveckling från att ha varit en hjälpande roll till dagens mer professionella och teamorienterade arbetsform. Hon gav också exempel på svensk medietolkning, vilket väckte uppmärksamhet – särskilt hur stor plats tolken får i bild jämfört med i Kenya, där tolken ofta syns i en liten och svårtydd ruta. Helena lyfte också fram hur viktigt det är att tolkar får rätt utbildning och professionell status. Hon pekade på att det i Kenya saknas en strukturerad utbildning, reglerad lön och nationell tillsyn av tolkyrkets kompetens. Trots att kenyanskt teckenspråk är ett officiellt språk enligt konstitutionen, gäller det enbart i mediesammanhang – och då utan krav på tolkarnas kvalifikationer.

Under konferensen deltog Helena också i en direktsänd intervju på både tv och i radio. Kollegan Josephine Willing fick spontant hoppa in i en paneldiskussion om tillgänglighet i Sverige och Kenya. Som ordförande för Dövas Förening i Örebro kunde hon samtidigt knyta viktiga kontakter.

Besöket i Kenya avslutades med ett historiskt besked: Joseph Etyang, döv medverkande i projektet, har blivit invald i styrelsen för Kenyas motsvarighet till Myndigheten för delaktighet – som den första döva någonsin. En symbolisk och viktig milstolpe för dövas rättigheter i landet. Efter beskedet sa Joseph: ”Nu ska det äntligen ske förändringar i vårt land! Time for change!”, en kraftfull avrundning på ett besök fyllt av inspiration, samarbete och framtidstro.

I juni kommer en kenyansk delegation till Sverige för ett nytt studiebesök, med fokus på dövblindtolkning. Vid det besöket kommer Linda Eriksson från Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor (Nkcdb) att bidra med sin expertis.

Kenny Åkesson

nyhet@teckenbro.com

På svenska teckenspråkets dag invigdes det nya gruppboendet för teckenspråkiga; Unika Kvarnbacken, i Skolsta utanför Enköping. I och med det befordrades också Linnea Karmgård till verksamhetschef. Linnea är inte bara ny verksamhetschef, hon är också Sveriges enda döva chef inom LSS nu, enligt Enköpingsposten. 

Gruppboendet innehåller sex tvårumslägenheter med eget kök och badrum. Utöver det finns det gemensamma utrymmen både inomhus och utomhus. Inledningsvis kommer personalen nu att genomgå introduktion och interna utbildningar, innan de första hyresgästerna flyttar in. I dagsläget finns det fortfarande lediga platser till Unika Kvarnbacken.

En av personalen, Silverio Angel, berättar för Enköpingsposten att han ser fram emot att få jobba i en miljö där man använder samma språk, att inte behöva kämpa som han gjort på andra arbetsplatser.

Unika Omsorg LSS är en verksamhet som erbjuder daglig verksamhet, olika boendeformer samt ledsagning och assistans. Den teckenspråkiga verksamheten har just nu tre gruppboenden och en daglig verksamhet. Till hösten öppnar Unika ett fjärde gruppboende i Bergshamra, Solna, under ledning av Linnea.

Linnea skriver i sociala medier att hon inte bara är tacksam, utan också stolt, glad och taggad på att få köra i gång. ”De som ska bo hos oss ska få leva deras bästa liv”, säger Linnea.

Maria Norberg

nyhet@teckenbro.com

Den 30 mars 2025 hölls det första årsmötet för Europeiska Dövas Medieförening (EDMA) i Paris, med deltagande från åtta dövledda organisationer och två individuella medlemmar. Föreningen bildades nyligen som en del av projektet ”Deaf Journalism Europe”, som genomförts av sex dövledda medieorganisationer runt om i Europa. Ett av målen är att skydda och främja döva mediearbetares rättigheter, arbetsvillkor och yrkesintressen i Europa, samt att stödja deras utbildning och karriärutveckling. Men var det verkligen nödvändigt med en paneuropeisk förening – och kan den på ett tillräckligt sätt hantera de vanligaste utmaningarna som dövledda medieorganisationer står inför idag?

Tack vare projektet Deaf Journalism Europe kunde sex dövledda medieorganisationer erbjuda nyhetstjänster på sina nationella teckenspråk, samtidigt som de samarbetade kring gränsöverskridande artiklar och rapportering vid internationella evenemang. Nu, efter att det tvååriga projektet har avslutats, kämpar dock de flesta av dessa organisationer med att säkra långsiktig finansiering för att kunna fortsätta sin verksamhet.

Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på det samhälleliga fokus som idag finns på inkludering. Ändå är det fortfarande så att endast public service-aktörer har exklusiv tillgång till statliga medel för nyheter och information på nationella teckenspråk – oftast framförda av hörande teckenspråkstolkar. Som en följd tvingas dövledda medieorganisationer att söka alternativa inkomstkällor för att säkra sin överlevnad.

Otillräckligt engagemang och förtroende från dövsamhället?

Médiapi, den franska projektpartnern, har sedan 2018 arbetat med en prenumerationsmodell där tittare måste betala för att få tillgång till nyhetsvideor. Undersökningar inom DJE-projektet visar dock att döva tittare och följare inte alltid är villiga att ge direkt ekonomiskt stöd till nyhetstjänster på teckenspråk. ”Det kanske handlar om hur människor ser på en dövledd medieverksamhet – hur mycket tillit de har till vår kompetens och kvaliteten på våra tjänster. Vi känner att det förtroendet fortfarande inte är fullt utbyggt,” säger Dennis Hoogeveen, VD för Turkoois, ett ungt dövlett företag i Nederländerna. ”Det kan också hänga ihop med att dövledd journalistik och media fortfarande är relativt nytt, särskilt för döva som lever med internaliserad kolonisering. Tidigare dominerades teckenspråksmedia mestadels av hörande. Begreppet media som produceras inom en döv kontext – enligt döva normer – är ännu inte allmänt accepterat. Det krävs ett mentalt skifte.”

Denna problematik känns också igen av Mona Riis, VD för det väletablerade svenska dövledda medieföretaget Teckenbro. Hon förklarar att det är särskilt svårt att starta något nytt på grund av den så kallade ”krabbeffekten” – fenomenet där döva inom gemenskapen kritiserar andra som strävar efter framgång. ”Vi har nu drivit verksamheten i 17 år och har byggt upp ett större förtroende inom communityn. Men då uppstår en ny utmaning: döva börjar kräva gratis tjänster,” säger Riis. ”Självklart kan vi erbjuda rabatter som en del av vårt sociala ansvar, men att erbjuda allt gratis är inte hållbart. Vi måste kunna bära oss ekonomiskt. Det finns fortfarande stor förvirring kring skillnaden mellan en dövförening och ett dövlett företag.”

Många dövledda medieorganisationer tampas återkommande med samma problem: den utbredda uppfattningen inom dövsamhället att nyheter på teckenspråk ska vara gratis. Akronymen ”D.E.A.F.” – Deaf Expects All Free – används ibland ironiskt i detta sammanhang. Många dövledda medieföretag befarar att en prenumerationsmodell inte är gångbar inom dövsamhällen. Det tyska dövledda företaget manua får in annonsintäkter genom sponsrande företag till sin nyhetssajt Taubenschlag.

”Men eftersom vi är ett litet företag som verkar på en nischad marknad kan vi inte räkna med stora summor. Det handlar om små bidrag – inte tillräckligt för att kunna expandera vår verksamhet,” säger Benedikt J. Sequeira Gerardo, VD för manua. ”Vi försöker locka fler annonsörer – men riskerar då att överbelasta sajten med reklam. Det är en ständig balansgång, och det är verkligen en utmaning.”

En vändpunkt för dövjurnalistik?

Trots utmaningarna är de tre vd:arna eniga om att EDMA, som en europeisk samarbetsplattform, kan bidra till att stärka deras (ekonomiska) ställning. De ser möjligheter i att skapa kontakter med EBU (European Broadcasting Union), EUD (European Union of the Deaf), EUDY (European Union of the Deaf Youth) och andra organisationer för att bedriva påverkansarbete kring teckenspråksmedia. ”Genom samarbete kan vi driva utvecklingen framåt – till exempel genom att lobba för medietillgänglighet eller genom att etablera standarder för videoproduktion på teckenspråk. EDMA kan bli ett kunskapscentrum eftersom vi har nära kontakt med dövsamhällets behov,” förklarar Mona Riis.

”Jag tror också att EDMA är en värdefull plattform för att hämta inspiration från andra organisationer. Vi kan lära av deras strategier. Döva ledare kan utbyta erfarenheter och fungera som förebilder för varandra,” tillägger Benedikt J. Sequeira Gerardo. Men samarbete över hela Europa är inte utan utmaningar. Alla länder har inte tillgång till samma resurser. Särskilt anmärkningsvärt är att de enda EDMA-medlemmarna från Sydeuropa är knutna till större paraplyorganisationer. Till exempel är ISTv i Italien kopplat till dövskolan Istituto dei Sordi di Torino. Enligt medarbetaren Gianluca Grioli gör detta att de för närvarande inte står inför några större ekonomiska utmaningar – eftersom de får strukturella statsbidrag. ”Ändå strävar vi efter större självständighet, vilket är svårt att uppnå,” säger Grioli.

”Det jag ser i Europa är att organisationer i norr generellt växer snabbare och mer stabilt än de i söder, där ett mer traditionellt synsätt ofta råder,” förklarar Esther Viñas Oliveró från FESOCA (Federació de Persones Sordes de Catalunya), som erbjuder nyheter på katalanskt teckenspråk. ”Även inom EDMA märker jag en starkare representation från norr. Jag hoppas att det förändras i framtiden. Men redan nu känner jag av klyftan i våra diskussioner. Ibland har vi svårt att identifiera oss med deras synsätt och hamnar efter i samtalen. Vi behöver arbeta för att hitta en gemensam väg framåt.”

Detta är en av anledningarna till att Esther ställde upp i styrelsevalet för EDMA – för att säkerställa en rättvis representation för sydliga länder. ”Dessutom är det viktigt för mig att representera döva kvinnor i mediesektorn på styrelsenivå,” tillägger hon.

Brist på döva nyhets- och mediearbetare?

Gianluca Grioli påpekar också att hans organisation har svårt att locka unga till sig. Många tvekar att arbeta eftersom det kan innebära att de förlorar sin aktivitetsersättning. ”Så fungerar systemet i Italien, och det står i vägen för att skaffa sig yrkeserfarenhet. Döva ungdomar saknar också motivation att studera media,” säger Grioli. ”Jag hoppas att vi genom EDMA kan samarbeta i Erasmus+-projekt för att skapa utbildningsmöjligheter för döva ungdomar inom media och journalistik – så att de uppmuntras att ta sig in på arbetsmarknaden. De behöver förebilder, och det har hittills saknats.”

Våra intervjuer med vd:ar och medarbetare från olika dövledda medieorganisationer visar ett återkommande tema: många kämpar med att hitta döv personal med rätt utbildning och kompetens – särskilt med tanke på den lilla målgruppen. Mycket få döva har genomgått högre utbildning inom journalistik eller media. ”Döva journalister idag möter verkliga utmaningar, eftersom många kommer in i branschen utan formell utbildning och måste lära sig yrket genom praktiskt arbete. Det finns också mycket få internationella jobbmöjligheter. Döva har ofta svårt att få tillgång till vanliga journalistikutbildningar, trots att de har en stark vilja att informera sina gemenskaper. Tyvärr sätter systemet ofta stopp för det engagemanget,” säger Mette Bertelsen, journalistutbildad och numera verksam vid Døvefilm i Danmark.

”Det är också därför många döva journalister föredrar att arbeta i dövledda medieorganisationer – det är helt enkelt mer tillgängligt eftersom teckenspråk används. Jag har sett hur svårt det är för dem att få jobb i den vanliga mediesektorn i Danmark. Förhoppningsvis förändras det – särskilt om vi blir starkare genom europeiskt samarbete.”

Vid detta första årsmöte för EDMA valdes också organisationens första styrelse. Nu riktas fokus mot hur EDMA kommer att bemöta de utmaningar och behov som dövledda medieorganisationer runt om i Europa står inför. Om EDMA lyckas kan detta initiativ inte bara markera en milstolpe – utan även början på en mer hållbar framtid för teckenspråksjournalistiken i hela Europa.

Professor Bo Håkansson vid Chalmers tekniska högskola tilldelas Stora Hörselpriset 2025 för sin livsavgörande forskning inom benledningsteknik. Hans innovationer har hjälpt över 400 000 människor världen över att återfå hörseln – och livskvaliteten.

Stora Hörselpriset 2025 är en utmärkelse inom hörselforskning som delas ut vart fjärde år av Hörelskadades Riksförbunds (HRF) Hörselforskningsfond. Prissumman uppgår till 100 000 kronor och går i år till en av världens mest inflytelserika innovatörer inom medicinteknik.

Bo har, i nästan 50 år, forskat om hur ljud kan ledas genom skallbenet, en teknik som gjort det möjligt för människor med grava hörselskador att uppfatta ljud. Han låg bakom utvecklingen av världens första benförankrade hörapparat (BAHA), en teknik som nu finns i flera versioner och används globalt.

Till hemsidan Arbetarskydd berättar Bo att det är hedrande att få priset eftersom det kommer från HRF, det vill säga användarna. Redan 1977 opererades de första patienterna med den nya tekniken. Genom en titanskruv i skallbenet kunde ljudvibrationer ledas direkt till innerörat. Den första patienten använder fortfarande tekniken och är inne på sin åttonde apparat. Bo berättar att man tidigt såg goda resultat, men att det tog många år innan industrin vågade satsa.

Det var till slut Nobelpharma som tog tekniken vidare till marknaden. Idag tillverkas hörapparater baserade på Bos teknik av flera internationella företag, och utvecklingen går ständigt framåt. Apparaterna kan numera kopplas till mobiltelefoner, har effektiv brusreducering och anpassas individuellt efter patientens behov. Tekniken har också utvecklats till att inte kräva skruvar som går genom huden, vilket gjort behandlingen ännu smidigare. Samtidigt pågår ny forskning om hur tekniken kan användas för att diagnostisera yrsel, ett tillstånd som ofta hänger ihop med örats funktion.

Prisutdelningen äger rum den 23 maj i Uppsala under HRF:s kongress.

Kenny Åkesson

nyhet@teckenbro.com

Varje år under svenska teckenspråkets dag väljs ett särskilt tecken ut för att spegla det gångna året. För 2024 blev det tydligt vad som präglat samhällsdebatten: Inflation.

Institutet för språk och folkminnen (ISOF) har utsett tecknet för inflation till Årets tecken 2024. Valet speglar den ekonomiska oro som präglat både media, politiska diskussioner och människors vardag under året. Det är ett befintligt tecken som fått ny aktualitet i takt med stigande priser och minskad köpkraft.

ISOF gör årligen sitt val genom att granska förslag från allmänheten och identifiera det tecken som bäst symboliserar det gångna året. Ibland handlar det om nya tecken som uppstått, men ofta, som i detta fall, om etablerade tecken med ny betydelse i samtiden.

Även våra grannländer har valt sina tecken för 2024. Det norska Språkrådet var först ut, den 25 mars, och då valdes tecknet bli hindret (bli hindrad) valt eftersom det belyser de många hinder döva mött under året – allt från brist på tillgång till tolk till otillgängliga tv-program och ekonomiska påfrestningar. Den 13 maj uttalade det danska teckenspråksrådet att deras årets tecken blev abdicere (abdikera), en direkt hänvisning till drottning Margrethes historiska beslut att lämna över tronen till sin son Frederik.

Årets tecken i respektive land offentliggörs i samband med firandet av deras nationella teckenspråk. Syftet är att lyfta fram hur språket speglar samtiden – och hur döva också påverkas av samhällsutvecklingen.

Kenny Åkesson

nyhet@teckenbro.com

Den 12–15 juni stannar hela Dövsverige när Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) håller kongress i Karlstad. En av de stora höjdpunkterna är valet av ny förbundsordförande – där i dagsläget finns två kandidater till posten.

Teckenrapport rapporterade den 3 februari om valberedningens förslag till ny förbundsstyrelse, där Pia Johnsson Sederholm presenterades som huvudkandidat till ordförandeposten. Nu har Stockholms Dövas Förening (SDF) lämnat in ett motförslag och nominerat Elsa Brunemalm som sin kandidat till ordförandeposten.

Både Pia och Elsa har börjat marknadsföra sina kandidaturer genom sociala medier, där de berättar om sina visioner, engagemang och mål med att leda förbundet.

För att ge medlemmarna en chans att lära känna kandidaterna närmare anordnar Teckenrapport en livesänd debattafton onsdagen den 28 maj kl. 19.00. Debatten leds av moderator Alexandra Royal och kommer att sändas direkt via Teckenrapports Facebooksida och Youtube-kanal. Publiken ges även möjlighet att delta i debatten genom att skicka in frågor i en chatt under sändningen.

Missa inte denna viktiga kväll för Dövsverige – onsdag 28 maj kl. 19.00!

Kenny Åkesson

nyhet@teckenbro.com

26-åriga Noh Hee-ji har skrivit historia genom att bli Sydkoreas första nyhetsankare med hörselnedsättning. Hon debuterade som programledare för ”Lifestyle News” på KBS News 12 den 7 maj.

KBS har sedan 2011 aktivt rekryterat programledare med olika funktionsnedsättningar som en del av sitt uppdrag att främja mångfald och representation i media. Noh är den åttonde programledaren med funktionsnedsättning som anställts, och den första med hörselnedsättning.

Noh Hee- ji säger i ett pressmeddelande att hon vill vara en programledare som ger hopp till tittarna och bidra till att förändra samhällets fördomar mot personer med funktionsnedsättning. Hon betonade också vikten av att tro på sin egen potential och att funktionsnedsättningar inte ska ses som hinder.

Född med en grav hörselnedsättning har Noh genomgått omfattande talterapi och utvecklat innovativa metoder för att förbättra sin kommunikationsförmåga. En av dessa metoder inkluderade att hålla ätpinnar i munnen för att känna subtila vibrationer och därigenom förfina sitt uttal. Under direktsändningar förlitar hon sig på en in-ear-monitor med maximal volym för att uppfatta producenternas instruktioner, vilket kräver extra förberedelse och träning.

Tine Hedin

nyhet@teckenbro.com