Forskning i Storbritannien visar att döva personer, precis som alla andra, har en mångfald av sätt att kommunicera både utåt och inåt. Detta innebär att det inte finns ett enda språk eller en enda metod för tankar som gäller för alla döva. En persons tankar kan påverkas av flera faktorer, som åldern då hen blev döv och om hen har en inre monolog.
För många döva, som saknar hörsel helt eller nästan helt, kan tankarna uttryckas i form av bilder snarare än ljud. Dessa bilder kan bestå av teckenspråk, skrivna ord eller olika visualiseringar. Detta innebär dock inte att deras inre värld är mindre rik än för hörande personer – den tar bara en annan form.
Döva som föds utan hörsel saknar sannolikt en referens till hur talat språk låter, medan de som blivit döva senare i livet ofta har kvar minnet av verbal kommunikation. Därför kan vissa döva tänka i bilder, i ljud, eller en kombination av båda.
Intressant nog har studier visat att tänkandet på teckenspråk aktiverar vänstra inferiora frontala cortex i hjärnan, vilket är samma område som aktiveras när hörande människor tänker verbalt. Enligt en studie från 1997 tyder detta på att “inre teckenspråk” behandlas i samma områden som “inre tal”.
Redan på 1970-talet indikerade forskning att inre teckenspråk spelar en central roll för korttidsminnet hos döva, på samma sätt som inre tal gör för hörande personer. Samtidigt är det värt att notera att alla hörande inte heller har ett verbalt tänkande. De senaste åren har det blivit mer allmänt känt att vissa människor saknar en inre monolog och att deras tankar är tysta och består av bilder eller abstrakta tankar utan tal.
Kenny Åkesson
